Ett försök till en gestaltande undersökning

Idé

Hur påverkas vår förståelse av verkligheten när vi enbart får läsa om den men sällan får närma oss den? Under 200 veckor utbildas vi till att bli lärare, men enbart 20 av veckorna tillbringar vi i faktiska skolor. Det här har bidragit till att jag upplever verkligheten som diffus, jag har svårt att placera mig, både fysiskt och psykiskt, i en skolmiljö och kunna se mig själv som lärare. Gestaltningen syftar till att undersöka detta avstånd, den blockering som jag upplever mellan mig och ”verkligheten”, mellan teori och praktik. Vad gör den med oss? Hur kan vi försöka förstå något konkret enbart genom teori? Hur kan vi förklara något komplext utan att den vi förklarar för själv får uppleva det?

Rör sig eventuellt inom konstnärliga genrer: Interaktivt gestaltningsarbete, experimental art, socially engaged art. 

En treparts-interaktion där första personen benämns som Berättaren (läraren), den andre som Tecknaren (eleven) och den tredje som Observatören (utvärdering). 

Berättaren har med sig ett objekt som den själv har god kännedom om, ett objekt som inte hör till till de mest vardagliga. Objektet placeras i en låda som Berättaren och Observatören kan titta in i, men inte Tecknaren som alltså är den enda som inte vet hur objektet ser ut. 

Gestaltningen utförs i 3 (x3) moment:

1. Berättaren ska under 20 minuter förklara för Tecknaren hur objektet ser ut och Tecknaren ska göra sitt bästa för att rita hur den tror att Berättaren menar (på brunt papper). Tecknaren ska alltså rita av ett objektet utan att kunna se det, och Berättaren ska heller inte kunna se vad Tecknaren ritar. Efter 10 minuter ska Berättaren välja ett nytt perspektiv av objektet (t ex. undersidan) och förklara på nytt. Detta innebär att Tecknaren måste förstå flera sidor av objektet. De sista fem minutrarna får Tecknaren möjlighet att ta på objektet utan att få titta på det. Den sista minuten får Berättaren även se Tecknarens arbete då den får gå in och peta och visa vad Tecknaren har gjort rätt eller fel, vad den bör ändra för att komma så nära verkligheten som möjligt. Observatören är tyst under hela momentet tills de 20 minuterna har gått. Den antecknar kontinuerligt vad den ser för brister och kapaciteter i kommunikationen från båda parterna. 
2. Observatören delar med sig av sina tankar för att utveckla möjligheten till lärande hos båda parterna. Alla deltagare får diskutera vad de tyckte blev svårt och om/när de upplevde en sorts aha-upplevelse. 
3. Tecknaren får se objektet och får 10 minuter till att rita av det på nytt (på vitt papper). 

Deltagarna byter till sist roller så att de får testa på och uppleva alla perspektiv (alltså ska samtliga ha med sig ett hemligt objekt). 

Praktiskt kring gestaltningen 

Lådan: Representerar skiljeväggen mellan teori och praktik, det som gömmer/döljer verkligheten utanför universitetet. Hindret mellan mej och yrket, mellan mig och min förståelse av verkligheten 

Objektet: Objektetet symboliserar innebörden av läraryrket. Det är komplext och svårt att förklara i detalj, liksom ett tredimensionellt objekt för någon som inte sett det och det är upp till Berättaren att välja vad som är viktigt att fokusera på. 

Rita av: Att rita av symboliserar förståelsen för objektet eller ”verkligheten”. Tanken bakom att försöka rita flera perspektiv är för att spegla komplexiteten av verkligheten, men även bidra till att försvåra för Berättaren. 

Tidsbegränsning: Den begränsade tiden är för att sätta press på Berättaren vad den prioriterar att ta med. Vad är viktigast för att Tecknaren ska få en helhetsbild? Det här representerar utbildningens helhet i längd. Vi har fem år på oss, vad väljer universitet och lärarna att lägga fokus på? De sista fem minutrarna är utbildningens koppling till verkligheten, VFU’n. När Tecknaren väl får ta och känna på objektet, kommer då uppfattningen att ändras, eller blev hen väl förberedd av teorin, av det som Berättaren försöker förklara? Den sista minuten är en spegling av det besök vi får under den examinerande lektionen på VFU’n då min lärare kan se om jag faktiskt har förstått vad det är den försökt förklara för mig. Eftersom praktiken utgör 10% av vår utbildning är den även väldigt begränsad i gestaltningen. (Om tiderna skulle representeras tydligare så hade Tecknaren endast fått känna på objektet de sista två minuterna).

Observatören: Observatörens roll handlar om att försöka utveckla lärandet, att peka på hur det hade kunnat göras bättre. Observatören är exempelvis studenternas kursutvärdering, universitetskanslersämbetet utvärdering av utbildningen, eller lärarens självreflektion kring sin egen undervisning. 

Berättaren: Berättaren får använda vilka ord den vill, kroppsspråk, gester, mimik osv, allt utom att visa objektet. Kommunikationen är viktig mellan Berättaren och Tecknaren eftersom de inte kan se varandras objekt, Berättaren kan inte se vad Tecknaren ritar utan kan enbart via kommunikation försöka tolka om hen har förstått. Därför får de båda fråga, berätta, visa med händer eller “rita” med fingret på bordet osv, eftersom läraren antagligen försöker underlätta så mycket som möjligt för att studenten/eleven ska förstå. Berättaren är utbildningsansvarig//föreläsare/lärare. 

Tecknaren: Får ställa frågor när den inte förstår och ha en kontinuerlig kommunikation med Berättaren. Tecknaren är studenten/eleven. 

Mitt fokus: Jag vill analysera resultatet från teckningarna och anteckningarna.

Hur skiljer sig de ritade bilderna mellan de olika momenten? I de olika bilderna speglar sig bland annat vad Berättaren (läraren) har tyckt varit viktigt att få med (från moment 1) och vad Tecknaren (eleven) har tyckt varit viktigt när den själv fått välja (från moment 3). Men skillnaden mellan de båda speglar även Berättarens förmåga att kommunicera när Tecknaren inte själv kan se. Vad brister och vad blir bättre? 

Observatörens anteckningar blir en spegling av momentet, går det att urskilja vart kommunikationen eventuellt brister? Går det att se kopplingar mellan anteckningar och teckningar? 

Varför: Processen undersöker vad som händer när praktik, eller närmare koppling till verkligheten, tas bort eller läggs från en utbildning. I hur lång utsträckning räcker det med teori? Hur djup förståelse av verkligheten kan man få när man sällan får närma sig den? 

Utvärdering och reflektion

Vända 1: Observatör, Jag. Berättare, Frida. Tecknare, Lina. 

Vända 2: Observatör, Frida. Berättare, Lina. Tecknare, Jag. 

Vända 3: Observatör, Lina. Berättare, Jag. Tecknare, Frida. 

Jag valde att inte filma gestaltningen utan har istället sparat teckningar och anteckningar från samtliga. 

Val av objekt påverkade möjligheterna i kommunikationen. Jag hade med mig ett lite mer komplicerat objekt med många detaljer vilket orsakade stress hos både mig och Frida när jag försökte förklara för henne. 

Det uppenbarade sig även hur svårt det var att förklara och tolka (Berätta och Teckna). Eftersom jag började i positionen av Observatör (Vända 1) så tänkte jag flera gånger “Så där hade inte jag förklarat, jag hade fokuserat på helheten och inte gjort för långdragna jämförelser till andra ting”, ändå blev det svårt för mig att förhålla mig till det senare. Det visade sig inte vara lättare att fokusera på det ena eller andra, utan det blev förvirrande för Tecknaren oavsett vart fokus låg. 

En parallell kan här dras till studentens/elevens intensiva vilja att förstå med en gång, att kunna göra en bild av vad Berättaren försöker förklara. Det gjorde mig som Berättare (Vända 3) stressad eftersom jag upplevde att Frida ville förstå sådant som jag inte ansåg viktigt för helheten, eller hakade upp sig på jämförelser som jag inte tänkt igenom så noga. Jag förklarade att en detalj på mitt objekt var en groda, men en väldigt avskalad avbild av en sådan, vilket gjorde henne förvirrad då hon inte kunde minnas hur grodor ser ut eller hur man ritar en. Jag borde istället ha förklarat formen, och sedan lagt till att den ska symbolisera en groda men knappast ser ut som en naturtrogen sådan. Jag upplevde att Frida kände en förtvivlan över att hon inte förstod grodan, medan jag ville gå vidare till andra saker då tiden var knapp, men till sist bestämde vi att lägga några minuters fokus enbart på formen på grodan för att stilla hennes stress. 

När Lina förklarade för mig (Vända 2) försökte hon förklara objektets form i helhet innan hon gick in på detaljer. Det här underlättade, men vi gick i min mening ändå in på detaljer för snabbt, då det visade sig att jag hade missuppfattat proportionerna av helheten. Något som gjorde mig stressad men som jag i efterhand uppskattade var att hon förklarade en större form ganska ingående, och när jag väl lyckats förstå den så började hon “radera” från den, dvs. att ”spader”-formen som jag lyckats få till visade sej ha utskurna detaljer längs med kanterna. Det här ändrade min helhetsförståelse av formen, men det hade blivit betydligt svårare att förstå hennes beskrivning om hon hade försökt förklara formen exakt som den såg ut från början. 

Samtliga fick någon form av aha-upplevelse när vi först fick känna på objektet och sedan se det, vilket kan tyda på att ett fysiskt närmande är viktigt när kommunikationen är otillräcklig, vilket den med stor sannolikhet är när vi försöker förklara något komplext. Det var även intressant att se vart vårt fokus låg när vi i efterhand fick avbilda objekten när vi kunde se dom. Frida hade svårt att förstå min förklaring av detaljerna, så hon fokuserade främst på dom. Jag hade fått den grundläggande formen fel när Lina förklarade, så jag försökte avbilda proportionerna korrekt. Lina hade svårt att förstå materialet i objektet som Frida hade med sig så hon arbetade istället mycket med att avbilda objektet på ett tredimensionellt sätt, med yta och skuggor. Det gick även betydligt snabbare att få upp en korrekt avbildning av objekten och ingen av oss upplevde något som snurrigt eller rörigt, till skillnad från tidigare moment. Däremot uteblev kommunikationen totalt under det sista momentet, vi blev helt självgående och varken frågade eller påpekade något. Det här var egentligen inte tänkt att vara en del av undersökningen, men i efterhand hade det kunnat vara intressant att undersöka våra förståelser av objekten när vi inte fick någon kontextualisering av dom. Jag kan absolut avbilda ett objekt som jag ser, men kommer jag förstå vad den används till? Och skulle min avbildning att förändras med min förståelse? Det här hade kunnat vara fokus i en vidare undersökning, att utföra moment där Tecknaren både får se, känna och kommunicera samtidigt, vilket eventuellt hade speglat en annan utbildning där teori, praktik och görande får ta lika stor plats. 

Brev från John

Hej Kicki! Kul att se att du arbetar med ett projekt som tar dig närmare verkligheten, ut i den ”riktiga” världen! 

För mig är det viktigt att människor som lär sig inte fastnar i det teoretiska utan även får testa på att göra det som de läser och skriver om. Läser du en hel del om hur man lagar till en viss måltid så kan du nog i ett glosförhör svara på vilka kryddor som ska i, vilka grader ugnen ska stå på eller hur länge vitlöken ska fräsas. Men det är svårt att riktigt förstå innan du själv har testat hur lurigt det kan vara att vända på något med en stekspade, hur en vitlöksklyfta smakar eller om du själv föredrar lite mer timjan i maten än vad receptet rekommenderar. 

Samma sak gäller när vi lär oss olika ämnen i skolan, eller som i ditt fall, när vi lär oss att lära ut, att bli lärare. Nog är det viktigt – och det vill jag understryka att det är – att läsa, skriva och prata om pedagogik, metodik och didaktik. Men hur känns det egentligen i magen att gå in i en skola? Hur luktar en skola? Hur låter en skola? 

Hur arbetar de erfarna lärarna där utöver planering, bedömning och genomgångar? Vad säger de till eleverna när de tror att ingen annan hör? Hur hanterar de oordning i klassrummet? Vad gör de när lektionsplaneringen för dagen inte är genomförbar utan blir tvungna att improvisera fram något annat? 

Och hur ser eleverna egentligen ut där ute i verkligheten? Är de verkligen så läskiga som du föreställt dig? Hur känns det att faktiskt ställa sig framför en klass och få allas blickar på sej? Hur många är dom i en klass? Hur påverkar storleken på klassen din upplevelse av att gå in i klassrummet? 

Allt det här gör dig nervös att tänka på, kanske just för att det är precis sådant som du inte får lära dig inom universitetets väggar. Vad jag vill är att du bryter ner den mur som bildats mellan universitetet och skolan, mellan teori och praktik. Jag vill att du lär dig genom att ge dig ut, helst till och med genom att hålla lektioner och interagera med, lära känna, ta på, vrida och vända på din roll som lärare, men jag förstår också om det blir lite mycket för dig att ta tag i just nu. En sak i taget, och att faktiskt ge sig ut till skolor är en riktigt bra start. Nog för att du har praktik, men den begränsade mängden skolor som du får uppleva därigenom ger dig en alldeles för tunn bild av verkligheten. 

Det här är (på ett ungefär) min idé av vad pragmatism innebär, att kontinuerligt förankra sin teoretiska förståelse av verkligheten genom att även göra. Som jag brukade säga: Learn to do by knowing and to know by doing. Lycka till med ditt arbete! 

Vänliga hälsningar 

John Dewey

LGBF61 – 4

Flyttkaos och livskaos, inte mycket tid eller energi över för skolarbeten. Jag har bara precis gjort utrymme i nya lägenheten för att kunna klämma in mej och mitt staffli i ett hörn, men eftersom allt i min kropp strejkar kommer jag liksom inte så långt. Nåja, jag har i alla fall ställt upp ett litet stilleben som jag tänkt jobba med. Kommer såklart inte bli klar till kursens slut, men tar med så långt jag kommit.

Till gestaltningen hör även följande text som jag ska försöka printa ut och hänga upp bredvid tavlorna:

Your being fed a steady diet of lies. The food you are eating isn’t food. Genetically modified ingredients in over 70% of our food. Corn Syrup = genetically modified corn. Same with Aspartane, Soy, Canola oil. Rats who was fed genetically modified corn developed memory tumors and died earlier. With bad diets come diabetes, heart diseases, alzheimers and depression. We become inactive and slow. IT’S TIME TO WAKE UP! Our minds are being dulled because of GMO (Genetically modified organisms). This could be the biggest threat to our personal freedom. The food companies also work with western medicine. Prescription drugs kill more people than traffic accidents each year. Diseases and illnesses are cries from your spirit to WAKE UP. Replacing toxic product with real nutrition allows you to experience the enade wisdom and power of your own body and mind. There is a way to reverse this brainwash. The first step is to clean out the toxic effects of GMO, pesticides, tainted water supply, chemicals and hazardous prescription meds. As a result of this detoxification you will feel better, look younger and think more clearly. This will allow you to be more mentally aware and less susceptible to brainwashing methods. You can ignore propaganda. Reclaim the control of your health and experience the full rich rewards of your human experience. NOW IS THE TIME TO UN-BRAINWASH HUMANITY!

LGBF61 – 3

Kursen går mot sitt slut och förutom min essä har jag främst arbetat med ett stilleben. Jag har hittills bara hunnit göra ett som är något mindre och mer avskalat än vad jag planerade, men ska även göra ett större och “fylligare”. Dock tänker jag vänta med att påbörja det till nästa vecka, vilket är sista veckan på kursen eftersom jag just nu befinner mig mitt i en flytt. Jag hade tänkt påbörja det i den här lägenheten och avsluta det i den nya, men inser att det inte är hållbart eftersom jag måste packa ner min ateljé och vill helst undvika att förflytta en kladdig oljemålning. Dessutom kommer det blir väldigt svårt att bygga upp ett snyggt stilleben för att sen förflytta det och försöka återskapa det i en ny miljö… Så jag väntar till på måndag när flytten är färdig. Vad jag däremot tänker göra med min gestaltning under tiden är att skriva om det, få ner de tankar jag har kring mat, hjärntvättning och fördomar. Jag får se från vilket perspektiv jag väljer att arbeta, men tänker att texten får vara del av gestaltningen på något sätt. 

Vad gäller kursens innehåll känns ämnet spännande och relevant, men jag har haft svårt att greppa det eller ta till mig det. På grund av hur utbildningen ser ut just nu känns det förvirrande och oroligt, och vi har till stor del fått lägga vårt fokus på kursens struktur i stället för innehåll, det vill säga förstå vart vi ska vara, vem som ska handleda, hur vissa delmoment är relevanta, ha möte med prefekt och ämnesansvarig och formulera våran oro för vad vi egentligen missar när vi inte har den lärarledda tiden som vi borde, istället för att få fördjupa oss i interkulturalitet och hur vi kan arbeta med det i skolan och genom bildämnet. Helt ärligt har jag fortfarande ingen aning om hur jag ska göra det sistnämnda. Det känns som att vi har fått ta liften upp till toppen av en spännande skidbacke, men eftersom ingen av oss kan åka skidor och vi knappt har någon som kan visa oss så har det gått sådär att ta sig ner. Det blev mest läskigt och stressande och vi har ingen aning om vi gjorde rätt eller inte… Hade jag ens på mig skidorna på rätt håll? Hade det underlättat om jag hade stavar? Och framförallt; kommer det finnas några instruktörer på toppen av nästa backe? Visst, vi ska klara det här själva – sen. Vi är inte färdigutbildade, vi behöver fortfarande undervisning. Om jag ska kunna visa någon hur man åker utförsskidor hade det underlättat om jag visste vad jag själv gjorde istället för att improvisera on the spot och hoppas på det bästa. Det finns ju tekniker, folk har kommit på knep för hur man kan effektivisera sin åkning och vad man ska tänka på för att inte ramla med en gång. Det hade varit så skönt att få ta del av dessa tips och trix för att känna mej mer säker sen när jag ska lära det vidare, istället för att kidsen får halvtaskig improviserad undervisning av mej. 

Nåja, nog om det. Vad är mina tankar om kursinnehållet då? Mångkultur och interkultur, intersektionalitet och normkritisk pedagogik. Jag har tagit till mig några tankar från en del av litteraturen. Framför allt uppskattade jag Gunilla Edemos kapitel ur Normkritisk Pedagogik där hon problematiserar konceptet att försöka bota en fördom. Edemo beskriver flera situationer där man har försökt få folk att släppa sina fördomar genom att helt sonika bota dom, antingen genom undervisning där läraren förklarar hur fördomen inte är sann, eller genom att låta fördomsfulla personer träffa någon som tillhör den grupp de har fördomar om. Genom att eleven får lära sig att fördomen är grundad i osanning eller genom att låta eleven träffa exempelvis en homosexuell man för att se att han inte alls är flamboyant så är tanken att de inte längre kommer vara exempelvis homofobiska. Problem med den här “quick fix’en” uppstår exempelvis när fördomen bekräftas. Om just den här homosexuella mannen, som i den här hypotetiska situationen får representera alla homosexuella män, visst visar sig vara flamboyant, vad händer då? Risken finns att eleven känner sig berättigad att fortsätta fördöma homosexuella och kanske till och med anser sig ha rätt att agera diskriminerande med den bekräftade fördomen som grund. Därför är det viktigt att problematisera och samtala om fördomen istället för att försöka bota den. Om en fördom är sann, vad gör det med oss i ett socialt sammanhang? Varför är det ett problem att den här homosexuella mannen lever upp till dina fördomar om homomän som feminina, queera och flamboyenta? Vad kommer det sig att din syn på “feminina” män är negativ? Vad grundar sig den negativa attityden i? Och varför ger det dig rätten att diskriminera och tycka illa om? 

Jag erkänner att jag själv nog ser taktiken att bota en fördom som närliggande till hands. Om jag snabbt ska komma på ett lektionsupplägg med normbrytande innehåll eller ett projekt som ska motarbeta skadliga fördomar så är tekniken att bota det första som dyker upp. Det är antagligen så jag själv har fått lära mig i skolan att arbeta mot mina egna fördomar och det är något jag ständigt implementerar. Så fort en skadlig fördom dyker upp i mina tankar så försöker jag “bota” den genom att tänka att det där bara en lögn som jag blivit matad med av massmedia. Men tänk om den är sann? Vad gör jag då? Jag har ännu inte tillräckliga verktyg för att ta itu med det, varken hos mig själv eller hos mina elever, mer än att försöka problematisera och föra samtal, vilket jag ju faktiskt aldrig har gjort i egenskap av lärare… Så det är ju bara ett luftverktyg än så länge. 

LGBF61 – 2

Jag tittade på en dokumentär som heter The brainwashing of my dad. Den utgår från dokumentärskaparens pappa som hon mindes från sin barndom vara en liberal antirasistisk och inkluderande mysfarbror, men som efter att ha börjat arbeta med att köra bil och därmed lyssnat mycket på radio plötsligt blivit en aggressiv rasse. Dokumentärskaparen undersöker i filmen hur det går till när media påverkar oss så starkt, vad som krävs för att hjärntvätta stora massor och vad vi kan göra för att avprogrammera denna hjärntvättning av hat och rädsla. (Mannen på bilden är ett nyhetsankare i USA som förlöjligar ”mainstream liberal media”).

Jag tittade även på kortare klipp på Youtube där olika personer förklarar vad hjärntvättning innebär och hur det går till. Någon förklarade att det krävs hot om våld och manipulation av den utsattes känslor och upplevelser av verkligheten, men det här handlade snarare om att hjärntvätta enstaka individer. En annan ville påvisa hur hela den amerikanska befolkningen lättare kan hjärntvättas på grund av vad de (vi) äter. Det här var en spännande twist som jag tänkt jobba vidare med i min gestaltning.

Vad gäller essän har jag inte kommit längre än att jag kikat närmare på den händelse i TV4 där en nyhetsankare blev fälld för diskriminering när han erkände att han rasprofilerar. Tänkte kolla upp om det finns några studier kring läraryrket och rasistisk diskriminering eller rasprofilering och använda som grund till min text.

Utöver detta har vi även gjort en social skulptur i form av ett stort pappersark som just nu hänger på väggen i trappuppgången på HDK. (Min kamera är trasig, därav suddiga bilder). Högst upp står det ”Before I die…” och under finns ett antal rader med texten ”…I want to” där förbipasserande själva får fylla i vad de vill göra innan de dör. Arket fylldes på bara någon dag med seriösa och oseriösa svar. Tanken var att få folk att stanna upp och fundera på vad som faktiskt är viktigt för dom i livet. Det kan vara ett brinnande engagemang för att stoppa växthuseffekten, men det kan även visa på att det som är viktigt för mig i mitt liv inte behöver vara mer storartat än att jag någon gång vill äga en hund. Vi kan ibland fastna i våra bubblor om vad som händer just här och nu och låta det ta över våra liv. Då kan det vara skönt att se saker ur ett större perspektiv, eller snarare ta ett steg tillbaka och reflektera över livet och döden och och vad som är viktigt för mig. Arbetet är en vidarearbetning av Candy Chang’s ”Before I die” som finns att läsa mer om här: http://candychang.com/work/before-i-die-in-nola/

Under verkstadsveckan hann vi även med att ha två workshops där vi lärde varandra i klassen något vi själva kan. Eller ja, då två var sjuka större delen av veckan så var det vid första tillfället egentligen bara Lina som lärde mig hur man gör ett kollage i PhotoShop. Vid andra tillfället lärde jag Lina och Josefin hur man målar med akvarell. Två lyckade tillfällen! Vi kommer antagligen försöka få in fler sånna workshops i vår utbildning då vi tycker att vi får för lite verktygskunskap från HDK.

 

LGBF61 – 1

Nytt läsår, ny kurs.

I kursen ska vi utforska interkulturella perspektiv, intersektionalitet och framförallt hur vi som lärare kan arbeta med och bemöta elevernas olikheter vad gäller ursprung, kultur och bakgrund. Till kursen hör att vi ska skriva en essä samt göra ett gestaltningsarbete. Vi har hittills läst texter som handlar hur vi ser på kultur, vad postkolonialism innebär, vad som menas med ”vita rum” och vad det innebär att ha vithetsprivilegier, samt hur fotografiet användes för att framställa olika människor på olika sätt inom rasbiologin under 1900-talets första hälft.

Som alltid i början av en ny kurs känner jag mig smått förvirrad och osäker på vad exakt som väntas av oss, men det brukar vanligtvis bli klarare med kursens gång. De tankar jag har just nu är följande:

---

Vi är mitt i en flyttprocess, jag och min kille. Vårat andrahandskontrakt går ut nu i höst och vi har kollat Boplats varje dag hela sommaren för att hitta något förstahandskontrakt som skulle passa oss. Jag har googlat varje gata som dykt upp för att få en uppfattning om området. Ett återkommande verktyg i den här processen har varit att gå in på forumsidan Flashback, där nästan varje gata i Göteborg finns omnämnd som fråga eller svar. Någon ställer frågan: Jag ska eventuellt flytta till gata, någon som vet något om området? Svaren blir antingen att området är dåligt, helt ok eller riktigt bra och den avgörande faktorn är i nio fall av tio hur invandrartätt det är. Ju ”vitare” område desto bättre betyg får det av gemene man. Vad för inverkan har det här på mig? Om jag har googlat på en gata och får fram kommentarer på att det är ett väldigt invandrartätt område, blir mitt undermedvetna då manipulerat att reagera på ett speciellt sätt? Blir mina förutfattade meningar påverkade?

Det är klart att jag blir påverkad. Min första instinkt säger mig att invandrartätt är något negativt, medan min andra tanke, den jag själv kontrollerar, säger att den första instinkten bara är dumheter. Varför skulle det vara något negativt? Jag har bott i så kallade invandrartäta områden större delen av mitt vuxna liv och det har aldrig inneburit något negativt annat än att kommunen negligerar området och låter det förfalla. Annars har det varit mestadels positiva upplevelser med trevliga grannar och glada barn.

Ändå gör jag snabba och ogenomtänkta undermedvetna kopplingar mellan invandrartätt = dåligt område. Jag kan inte säga att varje upplevelse har varit positiv, men jag kan heller inte säga att det hade sett annorlunda ut om jag bott i Kungsladugård istället för Bergsjön, eftersom jag inte vet. Samtidigt är det naivt att påstå att det inte finns skillnader. Att jämföra ett medelklassområde med ett arbetarklassområde är inte rättvist. Men det lär vara fler, eller snarare andra faktorer som är avgörande än de boendes ursprung.

Det här är ett djupt och politiskt träsk att försöka ge sig in i, men jag vill åtminstone doppa ner en tå. Jag vill undersöka hur jag undermedvetet rasprofilerar, hur det påverkar mig i min lärarroll och hur det kan komma att påverka mina elever. Men främst vill jag undersöka hur jag kan komma ifrån det, och minimera risken att låta det gå ut över mina elever. Det är ett väldigt känsligt ämne och jag kommer nog bli mörkrädd av det jag hittar inom mig själv, men jag hoppas att det kommer ge ett positivt utfall i slutändan.

Senast igår läste jag en kortfattad nyhetsartikel av P3 Nyheter på Instagram där det gick att läsa följande:

TV4 fälls av Granskningsnämnden för ett inslag om rasprofilering som sändes i nyheterna i början av året. Det var när programledaren skulle påannonsera inslaget som han sa att han själv rasprofilerar. Han nämnde ett exempel på hur han uppfattar ett gäng killar i en bil, beroende på vilken hudfärg de har. Han sa sedan att han, till skillnad från polisen, erkänner att han tänker så. Enligt TV4 var syftet att synliggöra en struktur och ett samhällsproblem. De skriver också att de inte ställer sig bakom något som helst kränkande beteende och att de beklagar om avsikten inte varit tillräckligt tydlig. Granskningsnämnden skriver i sitt beslut att de förstår tanken, men att uttalandet var uppenbart kränkande och dessutom riskerar att befästa fördomar mot personer med en viss hudfärg. Inslaget fälls eftersom kanalen inte tagit hänsyn till tv-mediets särskilda genomslagskraft.

Jag tycker fallet låter intressant och vill läsa mer om vad det handlar om.

Utöver undermedveten rasprofilering vill jag även ta reda på vad hjärntvätt innebär och hur man kan bli ”otvättad”, detta i relation till hur vi påverkas av media i allt vi gör.

LGBF51-2

I tisdags hade vi föreläsning och workshop med Anna. Hon föreläste om bland annat raw-art och folk-art där syftet är att skapa för skapandets skull, att berätta eller uttrycka något, utan att ha en konstnärlig utbildning i grunden. Att skapa för skapandets skull kan jag bli bättre på. Jag har på sista tiden kommit in i en sorts obrydd period av skapande där tanken inte är att åstadkomma ”konst” utan att få göra för att det är kul, men jag slits fortfarande mellan att måla för min egen skull och vilja prestera för andra med storslagna verk.

Sedan hade vi en workshop. Anna presenterade begreppet ”Sunt förnuft” och bad oss att formge det abstrakta begreppet med hjälp av salta pinnar och limpistol. Det var skönt att få tänka i abstrakta banor och försöka uttrycka tankar och ord med så begränsade verktyg. Hade vi istället fått penslar och duk hade det varit svårare för mig att komma igång. Då hade antagligen prestationskraven åter spökat i huvudet på mig, men på grund av de harmlösa och nästan avväpnande verktygen lät jag istället tankarna vara i fokus, istället för det fysiska resultatet. Så när nästa del av workshopen introducerades blev det svårare. Vi skulle nu arbeta med pensel och duk. Tanken var att vi på en redan målad duk (överblivna från andra elever), med en pensel och en vit färg, avbilda våra små pinn-skulpturer. Som vanligt föll jag i fällan att försöka avbilda med viss realism, även om jag släppte på tyglarna och försökte att inte fastna allt för hårt.

Jag kan se poängen i att ge eleverna begränsade verktyg och på så sätt avväpna processen, kanske främst för att lära de att uttrycka sig på något annat sätt än de eventuellt är vana vid. Det kan vara en bra grund för ett större arbete där de ska lära sig att arbeta abstrakt och berätta något utan att känna kravet att det ska vara realistiskt avbildat. Det här kan förhoppningsvis ge fler elever chansen att våga uttrycka sig, även de som känner sig osäkra i tekniker som bild kanske vanligtvis har i fokus, dvs just realism.

Dagen efter gick jag på en föreläsning med Sara Vide Ericson där hon berättade om sitt konstnärskap och hur hon blev konstnär. Det var väldigt inspirerande och fick mig att bli sugen på att måla. Faktum är att jag redan innan föreläsning grundade en duk för första gången på kanske två år, så suget var redan där, Ericson hjälpte bara till att slänga mer ved i elden. Jag skrev upp några konkreta tips som jag tog till mig (så som jag tolkade dom):

• Undvika fototeferenser för att lära sig se ljuset.
• Skapa mer intuitivt, utan att övertänka och föreställa sig den färdiga bilden.
• Att uppleva det du vill måla: vara där på platsen du vill avbilda och känna lukter och vädret och underlaget. Lev målningen innan, annars vet du inte hur det känns.
• Måla på papper för att undvika prestationsångest.
• Undvik projektor, gör hellre rutnät. Målningen arbetas genom dej istället för att bara vara handen mot ytan där du bara följer linjer.

Problemet för mig var att hennes föreläsning på ett sätt krockade katastrofalt i mitt huvud med det kursen går ut på. Hon berättade om hur hon blev konstnär, hur hon började arbeta med konst. Det är i det som min prestationsångest ligger, att det jag gör är eller inte är konst. Jag vill ju bara måla? Men samtidigt blev jag så motiverad att göra konst! Så nu försöker jag sålla ut det jag behöver just nu, ta till mig det som gör mig gott och stoppa undan det som för tillfället inte är relevant. Helst hade jag velat gå konsthögskola i fem år för att bara hitta mitt eget sätt att uttrycka mig på, men det får väl bli i ett annat liv.

Utöver detta!
Det var längesedan, många många år sedan som jag hade ett sådant kreativ driv som jag har just nu. Det enda jag vill göra är att skapa. De senaste dagarna har jag: täljt, stickat, fotat med hålkamera, målat akvarell, börjat måla min 3D-figur och påbörjat en stor oljemålning. Jag hade även velat hitta tid att animera, men det är så tidskrävande att det får vänta just nu. Tre saker har jag konstaterat:

1. Stickning är jättesvårt. Jag har bara kommit till nivån att jag kan byta färg lite då och då, men det är jättesvårt och pilligt och när jag tänker att jag ska försöka prestera eller göra ett motiv av något slag så får jag stressångestpåslag med en gång. Jag tänker därför inte låta det vara i fokus i mitt gestaltningsprojekt.
2. Jag är osäker på om jag vill satsa på ansiktsmåleri/kroppsmåleri. I sånna fall försöka hitta sätt att göra egen färg, för den där jag köpte var väldigt dyr för att ”bara” testa på under den här kursen. Jag kommer lämna tillbaka den och eventuellt hitta ett alternativ.
3. Jag vill lära mig att måla med mindre kontroll. Den duk jag nu grundat och börjat måla på ska jag använda för att lära mig att måla med palettkniv. Jag har aldrig gjort det men alltid varit fascinerad över de som kan. Så jag har börjat och insett att det är jättesvårt. Men det är utmanande svårt på ett sätt som gör att jag vill fortsätta och lära mig mer. Det jag tror är svårast är att jag är så van vid att ha full kontroll med mina små små penslar, och jag är så sugen på att plocka upp dem hela tiden och rätta till felen jag gör. Men jag ska verkligen försöka att komma bort från realismen, även om motivet är avbildande och inget är abstrakt. Det låter som ett litet steg, men det är rätt enormt för mig. Kanske är det palettknivs-måleri jag kan fördjupa mig i…?

 

LGBF51 – 1

En kurs där vi ska utforska material och verktyg – spännande och skönt! Efter kärnkurs och VFU så saknar jag att få arbeta kreativt.

Under första workshopen så lärde Josefine oss att göra och måla med egengjord färg, gjord av kanel, paprika, kardemumma och kol + lim (trälim?). Det luktade funky och var klibbigt, men det var spännande och lärorikt! Absolut bra att ha med sig i läraryrket. Lina lärde oss hur vi marmorerar papper mha giftiga färger. Roligt som jag är säker på att gymnasiekids hade älskat att få prova på! Men svårt, pilligt, giftigt och väldigt permanenta färger.

 

Förra helgen lärde min svärmor mig att sticka, och jag fastnade för det med en gång. Jag funderar på att låta det vara materialet som jag fördjupar mig i, men är inte helt säker… På handledningen igår tyckte gruppen att det lät som en bra idé, att utforska hur jag kan blanda klassiskt slöjdverktyg och anpassa det till bildämnet. Idag är jag osäker. Problem som jag gärna hade ignorerat men som skapar orosmoment i min själ är för det första att jag är såpass nyburgare att jag antagligen tar mig vatten över huvud när jag föreställer mig att jag kan skapa bilder med stickning. Hittills kan jag bara göra rader… För det andra så har jag ingen aning om hur jag i slutändan skulle kunna göra det till ett undervisningsmoment/lektion. Även om det är något vi ska fokusera på först senare så  gnager det i mig och gör mig orolig. Dessutom vill jag gärna ta tillfället i akt och göra något som jag faktiskt föreställer mig att jag kan använda i skolan, vilket jag knappast tror om stickningen. Jag har funderat på andra verktyg att använda och har kommit på att jag vill testa ansiktsmåleri! Blir alltid fascinerad av hur ansiktet kan ändra form, struktur och nyans mha färger (och duktiga konstnärer) men har aldrig vågat testa själv. Det är även något jag tror jag hade kunnat göra en relevant lektion av, så jag köpte hem ett kit och tänkte testa under helgen. Om det är något jag fastnar för så kanske jag fördjupar mig, annars får jag se vad som händer. Oavsett kommer jag fortsätta att utforska stickningen, även om det kanske inte blir en lektion av det. Jag gjorde klart en sjal-grej idag som jag är stolt över! Vet inte om jag kommer använda den, men kul att ha lyckats göra klart något!

Vfu 3, 31/1

Des 3
Oscar håller kort genomgång om deadlines för UFprojektet. Eftersom nästa deadline är i morgon så vill han låta dom jobba på. Tänker också att jag håller mig undan.
Försöker tjuvlyssna lite på när Oscar hjälper de som ber om hjälp… Det är dock svårt för mig att bidra eftersom de är i slutet av projektet och mest behöver hjälp med saker jag inte kan svara på.
Jag gick senare iväg och lyssnade på treors övningsredovisning av deras UF-projekt.

Tankar
Under lunchen berättade Oscar att en av de elever som motarbetar alla bilduppgifter mest och är extremt negativt i den blandade bildkursen inte kommer dyka upp. Eleven hade sagt till Oscar att pga bortfallna lektioner kommer han ha håltimmar och undrade om han fick skippa eftermiddagens bildlektion för att åka hem tidigt. Oscar hade sagt åt honom att göra klart sitt stilleben under håltimmarna så behöver han inte komma på min lektion sen. Jag frågade Oscar hur han tänkte att eleven ska lyckas göra klart när inte stillebenobjektet står framme, men han svarade att det var antingen det eller inget alls, för eleven lär inte ha dykt upp på lektionen ändå. Han tillade med ett leende att “då slipper vi ju honom!”. Det gjorde mig ledsen eftersom jag, trots den extremt negativa attityden, gillar eleven och uppskattar de små ansträngningar han gör. Dessutom tycker jag att värderingen att “slippa” en elev är problematisk och det skulle inte förvåna mig om eleven själv snappar upp den implicita inställningen mot honom. Jag valde dock att inte ifrågasätta mer…

---

Under håltimman pratade jag med Oscar om hur han gick tillväga när han genomförde en formativ och Summativ bedömning. Vi tittade på ett projekt som des2 hade fått göra då de i svenskan skulle läsa en bok som de sedan skulle göra om till en kort serietidning.

Mina anteckningar:

Samtal med Oscar om bedömning
Kunskapskraven tas upp en bit in i ett projekt annars tittar de först och främst på centralt innehåll, runt lektion nr 2. Både kunsk.krav och centr.in tas upp när de pratar igenom projektet när det är klart.

Vi tittar på projektet serieteckning i des2. Huvudfokus: använd bilden för att berätta något. Oscar har tittat på lästydlighet, vart pratbubblor är placerade osv.
Om de jobbar svartvitt är det viktigt att istället jobba med skuggor. De ska försöka vara tydliga med karaktärsskillnader så det är lätt att förstå vem det är på bild. Har de lyckats göra tydligt olika karaktärer? Även göra detaljerade bakgrunder och levande miljöer. Variera karaktärers position, närbild/ helkropp osv. De har fått välja stil (cartoon eller realistiskt etc) själva men i enighet med stämningen i boken.

Kriterierna baseras på kunskapskraven men med specificeringar som rör just uppgiften.

Vid inlämning av uppgiften fick dom en kommentar och ett summativt betyg på arbetet, vilket de får ta del av, men Oscar försöker vara tydlig med att det inte är gällande för hela kursen. Han brukar dock kontinuerligt samtala om ungefär vart de ligger.

Jag fick testa att utifrån hans kriterier betygsätta arbetena för att se hur lika vi resonerar. Oftast samma, ibland var han ”snällare” än jag. Väldigt lärorikt moment!

---

Min lektion:

Blandklass, Stilleben med akryl på kartong 2

• Vi fortsatte där vi slutade, jag försökte ställa upp objekten ungefär som sist och bad de som var med sist att ta fram sina målningar och sätta igång. De som inte var med kom fram en och en och frågade, och eftersom alla hade börjat prata och plocka så kunde jag inte hålla en repetition för alla. Misstag, jag borde ha samlat gruppen och tillsammans återkopplat samt ge nya tips. Jag ville få igång dom så snabbt som möjligt för att de skulle komma någon vart idag. Jag skrev upp snabba instruktioner på tavlan för de som inte var med sist, samt ett par tips.
• Eleven som Oscar hade sagt att han inte behövde dyka upp kom ändå. Hurra! Jag försökte uppmuntra så mycket som möjligt till fortsatt arbete trots att han klankade ner på sig själv kontinuerligt. Det tog lång tid, men tillslut satt han vid sitt bord och målade vidare på den bild han gett upp på. Det underlättade för honom att våga när jag sa att jag inte kommer betygsätta arbetet utan endast ser det som en övning.

 

Tankar

Även om den negativt inställda eleven inte målade mestadels av lektionen så försökte jag visa för honom att jag uppskattade att han var där då jag förstår det på honom som att det tar emot rätt mycket. Han berättade att han egentligen gillar att skissa och rita och att han nyligen köpt hem ett nytt skissblock. Vi hade ett kort samtal om det; han sa att det inte var lika lätt för honom att rita som när han var yngre eftersom han känner sig mer osäker idag. Jag berättade att det inte är ovanligt att vi blir mer osäkra på vårt skapande när vi blir äldre eftersom vi gärna överanalyserar, ställer högre krav och hämmar vår kreativitet. Jag gav honom tipset att ibland ha som baktanke att han inte ska visa upp det han gör för någon eftersom jag själv upplever att lättar på prestationsångesten. Om vi ritar bara för att rita, utan att tänka hur bilden kommer upplevas för någon annan, så är det lättare att försöka nya grejer. Jag tror han köpte det… Hur som helst så förstår jag att han egentligen gillar att skapa, men han tycker det är jobbigt när han inte kan från början. Han vill kunna måla, men han vill inte gå igenom processen att lära sig det. Jag försökte upprepade gånger uppmuntra honom till att ta sig igenom den smärtsamma lärprocessen för att utvecklas. De sista 20 minuterna så försökte han verkligen trots att det tog emot något enormt och jag blev så glad av att se det. Jag upplever dock att min handledare har en såpass negativ syn på den här eleven, då han aldrig vill göra tilldelad uppgift och istället går omkring mycket i klassrummet, att han bara ser vad eleven borde ha presterat istället för vad han presterade. Trist.

Vfu 3, 30/1

Min lektion:

Lindholmen, perspektivlära

• Introlektion om perspektivlära. Jag visar pp där jag förklarar vad centralperspektiv är och hur man använder det. Efteråt visar jag hur man gör på whiteboarden och ritar en väg. Sedan får de sätta igång och arbeta själva, de får välja mellan att göra en väg eller ett rum.
• Medan de jobbar ritar jag upp ett rum på tavlan. Eftersom Lina är på kortbesök så småpratar hon med elever och hjälper till med bra perspektiv och svar på frågor. (The dream att vara två lärare i klassrummet samtidigt.)
• Alla arbetar på och jag lyckas hjälpa flera med diverse problem. Ibland ritar jag hur vad försöker förklara för en elev på tavlan, ibland ritar jag på ett papper bredvid dom.
• Vid ett tillfälle så är jag påväg att förklara för en elev om varför fönstrena han gjorde blev fel men ett gäng av hans kompisar dök upp och började reta honom för hur “fel han hade gjort”. Först försökte jag avleda, men sedan började de förklara för honom hur man istället ska göra, vilket verkade effektivt då han sen fick till rätt perspektiv. Svårt dock att veta om han tyckte det var jobbigt eller ej, det var en hård men skämtsam jargong så ändå verkade vänskaplig…
  Strax därefter märker jag att många är uppe och går och har tappat fokus så jag avbryter för att göra en brainbreak. Vid förra veckans lektion så gav Oscar dom en paus, men många valde att sitta kvar och fortsätta jobba. Jag ville att samtliga tittar bort från sitt arbete, så de fick i uppgift att ställa sig upp och kasta en penna efter instruktion. Alla utförde, fick en applåd, sen gav jag dom en bensträckare.
• Jag har vid några tillfällen lyckats ge konkreta tips som faktiskt hjälpte eleven att förstå! Framgång!

---

 

Oscars lektion

Design 1or
Voxbox, bygga en högtalare

• Oscar har genomgång med vad de ska fokusera på idag. Klassen ber om att få veta provresultat först, men han nekar med argument. Många elever fortsätter att argumentera tillbaka, men han står på sig. De har onödigt svårt att släppa det, men slut går de vidare.
• Jag presenterar mig och berättar att jag nästa vecka kommer att hålla i en lektion med dom som kommer vara examinerande för mig.
• Jag och Lina går ut och pratar om lektionen jag hade tidigare, som hon hade varit med på. När vi kommer in igen så går de ändå igenom provet..? De verkar dock kunna släppa provet efteråt och arbeta vidare.
• Det är ett grupparbete, vilket betyder att många pratar med varandra: ljudnivån medelhög (men fokuserad?).
• Jag går runt och hör vad de jobbar med, många är i skiss-stadiet och försöker komma på designen på sin högtalare. En grupp berättar att det är svårt att se på orgnialdesignen (som de ska inspireras av) och komma på något helt eget från det. Ett par grupper berättar att de inte fått träna i idéskiss och tycker därför det är svårt. Jag tror att min examinerande lektion nästa vecka kommer passa bra in då det är det de ska få öva sig i. Typ.